Gärda, jättedottern,
gick sig o marken ut.
Då fick hon se, vad hon aldrig sett
i sitt unga liv förut.
Bygd var bruten. Röken
från kolande torven steg,
och därinvid gick en småväxt man
och plöjde sin åkerteg.
Hon tog i sin hand försiktigt
den lille med hästar och plog
och bar honom så för sin fader fram
allt in i den djupa skog.
"Se här, vad jag funnit, fader -
en sällsam, underlig ting -
den allra vackraste leksak visst,
som själv kan vandra omkring."
Den gamle jätten kände,
att nu hans tid var all:
"Rör ej den lille! - Han bör förvisst
till släkte, som komma skall."
Tog så sin dotter vid handen
och gick genom skogen fram.
Hans väldiga skepnad jämnhög var
med den högsta furas stam.
Omsider, i tankar fången,
gick han på berget opp.
Väl hundrade mil i nejden kring
såg man ifrån dess topp.
I sommarfägring jorden
bredde ut sig för hans syn:
gröna skogar och sjöar blå
ända till havets bryn.
Åkrar och ängar såg han,
böljande sädesfält,
och fjärran från genom rymden klang
en kyrkoklocka gällt.
Den gode gamle jätten,
han vart sorgsen i sinn.
Han bjöd farväl åt den sköna jord
och gick så i berget in.
Hans värv var slutat. Villigt
plats åt andra han gav.
De ägde hans jättestorhet ej -
men förstodo tidens krav.
K.A Melin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar